konichiwabob

Jag har alltid haft svårt att fånga dagen, utnyttja det bästa i situationer och
har även svårt att lära mig av förluster.
Jag vill liksom ha helheten hela tiden.
Det finns människor som använder och sedan kastar bort när det inte längre finner någon funktion av vad de nu kastar bort.
Det slag som jag tillhör gillar att samla på saker.
Jag har alltid samlat på det mesta nuförtiden: klänningar, vinglas, kvitton från tider då livet var extra skoj osv.

Jag tror du förstår vad jag menar.

Jag brukar rensa men inte tillräckligt har jag nu kommit fram till då det fortfarande finns så mycket kvar som jag engentligen inte behöver.
Om jag skulle hårddra det mesta skulle jag klara mig på det minsta.
Jag är ingen simpel människa med simpla planer inte alls, tvärtom
men jag tror att det är på detta sätt jag ser det mesta när det inte längre håller det fantastiska som det en gång lovat spelar det ingen roll då är det egentligen bara att slänga iväg.
Istället för att försöka hålla det vid liv..

Jag är inte rädd för förändringarna längre.

Jag vet vad som är mitt och vad som är gångbart och framförallt hållbart.

Det är en insikt som jag är mycket nöjd över.

För i slutändan har jag ju inte förlorat något alls.

Fortsättningsvis och fortfarande går livet UT på att
lyssna på Nick Drake och spela spider solitaire.
Gott liv.

Det finns alltid ett ärr.
Vilket jag antar ska påminna en om att, om än kortvarigt fick någon ens hjärta att slå fortare.
Och det är ett ärr man kan leva stolt med resten av livet.

Napoleon lär ha sagt att män är lättare att tygla genom sina dygder. ( no shit sherlock)
Han lär också ha sagt att det bara är ett steg från det storslagna till del löjliga.
Man ska aldrig döma en man efter hans längd!


och så är det fruktansvärt att veta saker som man, jag inte får säga.
Men jag är extremt lycklig och glad
och och och
och ser verkligen fram emot kommande månader!

När man glömmer av hur det är att stå utanför sin egna dörr,
när man glömt av hur det är att dinera någon annanstans än hemma
när man bara umgås med EN handfull människor,
då är det dags att gå ut och lufta sig..Det gjorde vi luftade
vi luftade oss i småstades närhet och storstadens utbud.
Vi gick från freckt till missär och total ångest. Allt under
småstadens närhet och storstadens utbud.
Småstadens närhet till ångest och storstadens utbud av ångest!?
Well, nu har jag testat detta. Back to soffan!

Gårdagens storstads vibb: Johan Hilton var och såg samma pjäs som oss.
Gårdagens småstads vibb: Min gynekolog var också och såg samma pjäs, samt min gamla hemkunskapslärare och studierektor från högstadiet.

Glenn jag saknar er!
(lite)

One big romance,
en stor kärlek.

En kärlek som alla andra kärlekar kommer att jämföras med.
En person som du alltid kommer jämföra alla andra personer med.
En sorg som du kommer jämföra alla andra sorger med antagligen.

Jag tror inte på att det bara finns en kärlek/romans/förälskelse som skulle betyda mer än vad de andra gör.
Jag tror inte samtidigt på att det bara finns en person som kan förse dina behov och när den personen inte längre finns i din närhet är det liksom slut.
Om det nu inte skulle finnas någon mer några fler, vad händer då?
Vigs livet automatiskt in till en ensamhet?
Ensamhet är väl frivilligt?


Mitt liv är fullt av kärlek och massa glädjeämnen fast det är tomt utan dig.


youtube.com/watch?v=es02qEiV3ZE

Min fascination över nakenhet och nakna människor är nästintill obefintlig men Ryan McGinley finner det intressant och hans porträtt och fotografier på människor är mycket smakfullt men något naket.
Mycket mycket intressant och synd att det inte finns någon utställning planerad i närområdet ännu.
ryanmcginley.com

Något annat dunderbra är Steve Masons låt och video "Lost and found".
youtube.com/watch?v=xjI4kvAd2QM&feature=player_embedded

I veckan var min klass på studiebesök på världskulturmuseet vi hade alla ekologiska och rättivsemärkta koftor från Peru och såg den mycket mycket fina utställningen "En stulen värld"
varldskulturmuseet.se/smvk/jsp/polopoly.jsp?d=863&a=12322

Sedan steg mina pretantioner ännu mer när jag läste CRBs krönika om mat i nöjesguiden han tipsade om
"Direktörernas kokbok" I den kan man bland annat avnjuta receptet för Harry Scheins Ägg à la Schein, Jan Stenbecks gratinerade sniglar eller Janne Carlzons viltgryta.Helt fantastiskt.

Jag har verkligen inget annat att komma med förtillfället.

Jag tänker på de människor som inte finner ro i sig själv, inte hittar grunden i sig själv och grunden till ett relativt dugligt liv. De människor som virrar runt som rastlösa själar runt omkring och de människor som lever ut men kanske inte riktigt lever på riktigt. Men hur vet man om man lever på riktigt? Vilka bitar är det som behövs för ett sånär fullt och bra liv? Givetvis är det individuellt och beroende på vad som söks i livet och vad meningen med just mitt liv är.
Att finna en lunk som passar mig är som att hitta massa pengar på gatan (som ingen märker att jag tar) men när det kommer till anpassning är vi inte lika peppade på att ändra oss. Förändra dig för dig själv men inte för någon annan? Vad är det då för mening med förändring av dig själv om det inte är för någon annan?! Personlig utveckling för att bli hel själv? Eller för att passa ihop med någon annan?

Jag vet vem jag är men jag vet inte om jag vill ändra mig för dig.

I met him on a night out.

Det finns inte mycket som kan överträffa känslan av att vara förälskad/kär.
Det finns inte mycket som kan överträffa känslan av att bli sviken/ledsen.
Det finns inte mycket som kan överträffa känslan av att man har alldeles rätt.
Det finns inte mycket som kan överträffa känslan av att hitta hem.
Det finns inte mycket som kan överträffa känslan av solens värme i ansiktet.

Känslan av att inte kunna få är större än att ha.

Jag som lever tillfälligt zigernarliv spenderar mycket tid på resande fot och har under de sneaste veckorna lyssnat extra mycket på radio. I fredags på tåget från punkt G till punkt B lyssnade jag på Joel Almes program där han fick välja musik under fyra program, musik som påverkat honom Joel valde att presentera musik från fyra olika tidsperioder i sitt liv. I fredags var den "riktiga tiden" alltså nutid.
Musiken han spelade upp fick en instabil fredagstrött zigernare till tårar, beskrivningen av hans nuvarande liv och hans egentligen blyga hyllning till livet gjorde mig inte bara tårögd utan även mycket eftertänksam.

Kanske är det så att man kan dela upp sitt liv i perioder, som transportstreckor till den riktiga tiden den som betyder mest och den perioden som känns mest levande och på riktigt kanske. Joel menade att det är denna perioden som han gått och väntat på och som är någotslags resultat av eftersträvan och val som han gjort.

Jag ska absolut inte analysera sönder ett stackars radioprogram men fint var det i alla fall. Men jag tycker absolut att du ska lyssna på det.


En helt annan sak.

Livet är i ständig förändring och ibland är man inte medveten om hur stora förändringar som är på väg att ske.
Vissa människor har är endast där på tillfälligt gästspel, andra har man svårare att bli av med.
Och vissa männsikor är inte värda att försöka förstå sig på.

Det var aldrig jag det var du.

Förväntningar kontra verklighet.

Jag förväntar mig en sak men verkligheten ger mig något annat.
Accepterar jag då verkligheten blir det ju då en sorst förväntning.
För om min verklighet ser ut på ett speciellt sätt kan jag ju endast förvänta mig saker utifrån min verklighet.
Vilket innebär att jag egentligen inte kan förvänta mig något?
Verkligheten till förväntning, skapa mina egna förväntningar utifrån min verklighet?

7 weeks is too long.

Är du tillräcklig?

Har du någon gång kännt att du sovit men inte tillräckligt?
Att inte känna sig tillräcklig är nog en av de känslorna som jag förkastar mest.
Känslomässig dvala med tusen tankar på tusen olika saker.
Varför kan jag inte bara vara lite rationell och inte rädd.
Livrädd för att inte kunna räcka till att vara otillräcklig och inte kunna ge tillräckligt.
Att erkänna att jag är livrädd är inte direkt attraktivt eller spännande.
Att inse sina begränsningar innebär det att även jag genomskådat mig själv
och även alla andra gör det samma?

Är man som mest levande när man är som minst levande?
eller
är man som minst levande när man är som mest levande?

När jag hör Tammy Wynettes stand by your man, ser jag ett senario framför mig där undertecknad med högsta närvaro och inlevelse mimar till denna fantastiska låt på en bardisk nära dig.
Varje höjning kunde jag pricksäkert och visade således detta med att peka ut i lokalen ja med hela handen.Med bästa lidelse kved jag ut dessa textrader till min publiks fulla förundran då jag inte är född till entertainer och avskyr sådant i allmänhet.

Denna låt är fortfarande lika fantastisk som den var då och ja, If you love him you forgive him even though he´s hard to understad and if you love him Oh be proud of him ' Cause after all he´s just a man.

Jag tänker på hur människor lägger ut sina nät för att försäkra sig om något och hur de blygsamt frågar och förväntar sig direkta svar.Att inte tillämpa ärlighet och tydlighet är på något sätt en lögn som uppenbarar sig för andra och till och med för dig själv.

Att ljuga för sig själv och skapa inkorrekta illusioner är kanske något som vi gör för att just klara av sanningarna. Det finns alltid olika sanningar och det svåra är ju att veta vilken som är min och vilken som jag skall ta till mig.Att inse sanningen är väl som att kanske se sig själv besegrad i vad det än gäller.

 

Det behöver inte vara positivt eller negativt utan precis som mycket annat är sanningen flytande och inte alls konkret.

 

Även om vi står för vissa saker en tid kan vi inte lova att det vi en gång sagt stämmer om tio eller tjugo år. Jag tror inte heller att vi ska hänga upp oss över det och se det som ett nederlag tvärtom.

 

”Den objektiva sanningen i en värld utanför människans sinnesupplevelser existerar en absolut sanning vars sanningshalt är oberoende av den individuella perceptionen. ”

 

Att anta men aldrig bevisa och allt är sant i dig själv.

Julen är tiden för eftertanke och i viss mån även tid för ärlighet.
För om man inte kan säga det på jul, när kan man då egentligen säga det?
Jag har inget jag behöver säga, allt är kanske inte sagt.
MEN ärlighet varar längst och kärlek övervinner allt.

Snart är det ett nytt år med nya problem och lyckorus.

Joyeux Noël et bonne année!

Fatta att man är gammal när man ser fram emot en ostmässa nämner det som ett

”skojigt event” och gungar med i bo kaspers orkesters musik samt

går och lägger sig en timma efter på spåret en fredag.

 

Och detta gör vi nästa fredag också.

 

Jag är ju inte tjugo längre.

men jag saknar dig.

Tänk om man verkligen kunde känna sig sådär hög på sig själv som många gör, att man känner en glädje över att liksom vara jag, med allt jag åstadkommer/åstadkommit och kommer att åstadkomma.

Jag gör det mycket sällan och oftast är det på grund av ett stort bekräftelse rus från en annan individ som gör mig hög på mig själv vilket inte alls är så hälsosamt.

 

Jag sitter mest och känner mig sådär existentiellt krisig och stressad.  Stress och måsten är nog det värsta med att vara vuxen alla måsten.  Alla måsten är de verkligen mina?

 

Jag tror att det är alla andra som slänger sina måsten på oss, samhället säger att måsten existerar och att stressen över att förverkliga alla måsten finns. Jag menar om man bor i en by utan några andra då kan inte det finnas några måsten förutom de du själv behöver.  Behov och måsten är ju inte samma sak.

 

Alla måste ju fylla sina behov och de är ju trevliga men alla måsten är de verkligen mina?

Blue moon blue monday blu amour et blue mood indigo blue im feeling kinda blue.

 

egentligen vill jag nog bara bli räddad och bortförd men det är nog bara vädret.