konichiwabob

För det finns väl ingen som gillar att känna ångest och obehag? Det jag undrar är om det verkligen sker någon förändring när vi använder oss av försvarsmekanismen eller om det bara trängs bort och blir till något slags förnekande.

I bortträngning och förnekelse föds väl ännu mera ångest?

Det är väl förmodligen den vanligaste av alla försvarsmekanismer att förtränga och förneka att det finns ett problem eller ett beteende som gör att ångest och obehag uppstår.

Och för att orka med är väl försvar en god strategi att ta till för vem vill egentligen känna obehag inför sig själv?

Bortförklaringar av våra misslyckanden hjälper väl oss?

Men hur stor kan skadan bli när vi använder oss av vår försvarsmekanism hur kan den skada oss eller kan den ens göra det? Kan för mycket försvarande leda till psykos och skada vår psykiska hälsa?

För jag menar att vi inte är smartare än att om vi förnekar och förlikar oss vid en specifik tanke/känsla/beteende what so ever blir vi då den och då blir vi ju falska produkter av något som egentligen inte är bra. Förneka en del av verkligheten att blunda för information utifrån, Om man själv tror på att förnekelsen fungerar, handlar det inte om att ljuga för andra snarare för sig själv.

Är detta grunden till ett självdestruktivt beteende?

Kanske handlar det bara om att ge jaget lite andrum, innan man tar itu med verkligheten?

Har vi blivit för avtrubbade?

Känner vi på samma sätt som vi en gång gjort eller är vi mer avtrubbade och monotona.

När vi diskuterar relationer inser jag att det är mina vänner jag håller av respekterar är stolt över och bryr mig kopiöst mycket om. Såklart för dem är de finaste stycke människorna som finns, det är även i dessa relationer som vi ställer kraven höjer förväntningarna och hoppas på.

De andra människorna som vi umgås med och som vi vill få ut när timman är sen alternativt mycket tidig ställer vi inte likadana krav på.

Eller så görs det via den inre konversationen ifrågasätter vi någonsin en taxi resa mycket tidigt alternativt sent.  Jag vet att det som jag en gång trodde var rätt har blivit fel men istället för att inse existerar jag hellre i det som jag en gång trodde var rätt.

Står vi för det till höga procent eller är det bara så det är för att vi har blivit mer avtrubbade och söker att förverkliga oss själva genom annat har vänner blivit våra nya partners?

Är vi tragiska eller realistiska? Från tvåsamhet till vänskaplig flersamhet?

Jag har sett filmen Twilight efter alla andra. Jag är fundersam över detta för visst känns det som om vampyrer är det nya och att alla vill vara eller är på något sätt besatta av dem kanske inte alla men ett flertal pratar gärna om True Blood och Buffy numera.

Min fråga: Är vampyrer alltid sexuellt upptända?, öppna munnar och bleka ansikten. Handlig? det känns som man kastas in i själva handlingen med en gång, när de skall vara lite "skoj" så ser de båda huvudrollsinnehavarna ut som de skall dö.

Fint foto och jag känner verkligen "kylan" som filmen vill förmedla, men inget mer.  Det som inte sägs i filmen, ansiktsuttrycken och blickarna gör mig lite frustrerad. Sedan allt det här klättrandet det stör mig lite och så blir jag lite avundsjuk samtidigt.

Tacka vet jag Lesly Nilsen i Dracula. Där kan vi snacka trovärdigt.

Min nästa kille skall lätt vara vampyr som kan transporteras så snabbt, fatta veckända i paris på några minuter.

Sökes: En skön rockenroll-vampyr.

Svar till: Höger eller vänster om halsen, du bestämmer!

Varför tror människor oftast män att andra människor oftast kvinnor bara älskar dem när de tuppar fram och väser något opassande och så tror de att vi skall stå där med öppna armar som om de vore något nedsänt från himlen.

Sedan när man snällt men bestämt berättar att det inte finns några intressenter får man tillbaka en känga alternativt en harang om hur man som kvinna inte får tacka nej till en drink eller avvisa en man när han bjuder in sig själv i ett samtal.

Då är det plötsligt du som tryckt ner honom och sabbat hans självkänsla. Sedan NÄR är jag allmän egendom? Sedan NÄR är det okej att ta mig bakom ryggen och säga - kom här.?  Sedan NÄR är det då inte okej för mig att berätta för denna människa oftast man att jag inte är intresserad, utan skall då få höra att jag kränker och sänker denna människa oftast en mans självkänsla.

Om vi skall se till de spel som sker när vi är i en större grupp så kan det nog för många infinna sig en ”vinna eller förlora” känsla.

Det finns flera faktorer som påverkar vår spelarglädje och när vi känner att vinsten är inom räckhåll och du kommer gå hem segrande händer det plötsligt något oddsen för vinst är nu plötsligt lika med noll och du måste ge igen, detta som du gick in med oddsen såg bra ut och nu kommer du stå som förloraren.

Ingen vill umgås med en förlorare alla ser det i dina ögon att du just nu insett att det inte blir någon seger.

Vad tänker du då? Om jag skyller på hästen/fotbollen/domaren/tips- raden om du säger att det var deras fel, kommer alla se dig på ett annorlunda sätt, det är inte din insatts som gjort att du blir tomhänt.

Varför inte bara då gilla läget och tänka en nit är inte alltid en nit. Det finns alltid någon som inte vill tippa ensam.

Vad är det i oss som gör att jakten är roligare mer tillfredställande än belöningen? Är utdelningen under jakten strörre än den vi känner när vi fått det vi vill, eller är det rädslan av att allt kan försvinna och vi måste ge oss ut på ny jakt. Är bytet rätt väljer vi då att stanna och hoppa över nästa jaktsäsong? Åter igen 11000 personer kommer du träffa innan du hittar den.

Undra hur många antiloper ett lejon väljer att inte käka eller hur många den träffar och känner ”det kan nog bli något.”

Funderade en stund om jag endast kan känna åtrå när jag inte kan få mitt mål det jag åtrår. När jakten är över och bytet är mitt vill jag inte sluka det och känna mig stolt över vad jag lyckats med, då har mitt intresse svalnat och jag är som på noll.

Nu vet jag att det beror på att jakten efter det där ”ouppnåbara” egentligen handlar om att jag söker bekräftelse hos en inte så tillgiven antilop och min jakt på det ouppnåbara är egentligen en självdestruktiv handling och jakten på instabilitet är ett faktum.

Jag kan inte likna mig själv vid något djur och mitt liv är inte en jakt, jag bara undrar varifrån besattheten på den icke så tillgivna och känslomässigt lobotomerade kommer ifrån? Kan vi med säker hand visa på Freuds teorier eller är det en åtta-stegs trappa som vi skall ta till eller handlar det endast om oss kvinnor och vårt ständiga tro på att vi kan” göra skillnad” och kanske tom heala om det skulle finnas behov.

Jag känner mig lite som kinesen på hörnet som kan erbjuda alla kryddor och nålar i världen för att din smärta skall försvinna. Jag lyssnar och förstår, bekräftar och tycker om sedan måste jag lyssna och förstå mig själv när jag är så inne i den andra människan att jag knappt existerar längre.

Jag måste lära mig tycka om mig på nytt lära känna mig igen när jag suttit och bekräftat och hyllat Vart tog jag vägen? Varför skall det vara jag som inte kan sova och har ångest känner mig lurad och en idiot?

Alla är inte sådana jag drar inte alla över en kam, jag talar om mina erfarenheter och då spelar det ingen roll om du är 29 eller 45.

Varför är det alltid så att skulden är så överhängande och ångesten så närvarande även fast vetskapen om att ett korrektbeslut har tagits?

Varför är det så att magen knyter ihop sig och ensamheten breder ut sig som ett täcke inom dig?

Varför kopplas försvarsmekanismen på även fast du vet att det som kommer ut från din mun är lögner och osanningar?

Varför är det så att de orden som borde betyda något inte känns och de ord som inte betyder något känns mest?

Varför intalar du dig att det är ditt fel och inte någon annans?

Varför är det som om all världens olycka ligger på dina axlar?

Varför är det vissa människor som inte förstår vad du menar?

Varför är det så att vissa människor är så självupptagna att de inte lyssnar?

Varför är det så att dessa människor triggar igång känslor inom dig?

Du har vunnit du är hel varför känns det inte som en seger utan mer som en förlust?

Jag är hemma igen, hyponotiserad över fjäll och fjordar.
Norge är ett vackert land och jag är helt säker på att under våra fyra dagar där blev varje stad lite vackrare.
Fiskebyarna har vänts uppochner och vi har dansat oss tokiga,skrattat åt norrmänen som aldrig kommer bli logiska för fem.
Jag är uppe och vill aldrig komma ner,inte än på ett tag i alla fall.

Nu skall jag sova en vecka.