Man borde inte sova när som natten faller på. Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.
Har vi blivit för avtrubbade?
Känner vi på samma sätt som vi en gång gjort eller är vi mer avtrubbade och monotona.
När vi diskuterar relationer inser jag att det är mina vänner jag håller av respekterar är stolt över och bryr mig kopiöst mycket om. Såklart för dem är de finaste stycke människorna som finns, det är även i dessa relationer som vi ställer kraven höjer förväntningarna och hoppas på.
De andra människorna som vi umgås med och som vi vill få ut när timman är sen alternativt mycket tidig ställer vi inte likadana krav på.
Eller så görs det via den inre konversationen ifrågasätter vi någonsin en taxi resa mycket tidigt alternativt sent. Jag vet att det som jag en gång trodde var rätt har blivit fel men istället för att inse existerar jag hellre i det som jag en gång trodde var rätt.
Står vi för det till höga procent eller är det bara så det är för att vi har blivit mer avtrubbade och söker att förverkliga oss själva genom annat har vänner blivit våra nya partners?
Är vi tragiska eller realistiska? Från tvåsamhet till vänskaplig flersamhet?
