konichiwabob

men jag saknar dig.

Tänk om man verkligen kunde känna sig sådär hög på sig själv som många gör, att man känner en glädje över att liksom vara jag, med allt jag åstadkommer/åstadkommit och kommer att åstadkomma.

Jag gör det mycket sällan och oftast är det på grund av ett stort bekräftelse rus från en annan individ som gör mig hög på mig själv vilket inte alls är så hälsosamt.

 

Jag sitter mest och känner mig sådär existentiellt krisig och stressad.  Stress och måsten är nog det värsta med att vara vuxen alla måsten.  Alla måsten är de verkligen mina?

 

Jag tror att det är alla andra som slänger sina måsten på oss, samhället säger att måsten existerar och att stressen över att förverkliga alla måsten finns. Jag menar om man bor i en by utan några andra då kan inte det finnas några måsten förutom de du själv behöver.  Behov och måsten är ju inte samma sak.

 

Alla måste ju fylla sina behov och de är ju trevliga men alla måsten är de verkligen mina?

Blue moon blue monday blu amour et blue mood indigo blue im feeling kinda blue.

 

egentligen vill jag nog bara bli räddad och bortförd men det är nog bara vädret.

Försvarsmekanismer, mekanismer som vi tar till när vi vill försvara oss enligt Freud mot ångest och obehag och ja, det kan väl jag hålla med om.

 

För det finns väl ingen som gillar att känna ångest och obehag? Det jag undrar är om det verkligen sker någon förändring när vi använder oss av försvarsmekanismen eller om det bara trängs bort och blir till något slags förnekande.

I bortträngning och förnekelse föds väl ännu mera ångest?

 

Det är väl förmodligen den vanligaste av alla försvarsmekanismer att förtränga och förneka att det finns ett problem eller ett beteende som gör att ångest och obehag uppstår.

Och för att orka med är väl försvar en god strategi att ta till för vem vill egentligen känna obehag inför sig själv?

Bortförklaringar av våra misslyckanden hjälper väl oss?

 

Men hur stor kan skadan bli när vi använder oss av vår försvarsmekanism hur kan den skada oss eller kan den ens göra det? Kan för mycket försvarande leda till psykos och skada vår psykiska hälsa?

 

För jag menar att vi inte är smartare än att om vi förnekar och förlikar oss vid en specifik tanke/känsla/beteende what so ever blir vi då den och då blir vi ju falska produkter av något som egentligen inte är bra. Förneka en del av verkligheten att blunda för information utifrån, Om man själv tror på att förnekelsen fungerar, handlar det inte om att ljuga för andra snarare för sig själv.

 

Är detta grunden till ett självdestruktivt beteende?

Kanske handlar det bara om att ge jaget lite andrum, innan man tar itu med verkligheten?

Har vi blivit för avtrubbade?

 

Känner vi på samma sätt som vi en gång gjort eller är vi mer avtrubbade och monotona.

När vi diskuterar relationer inser jag att det är mina vänner jag håller av respekterar är stolt över och bryr mig kopiöst mycket om. Såklart för dem är de finaste stycke människorna som finns, det är även i dessa relationer som vi ställer kraven höjer förväntningarna och hoppas på.

De andra människorna som vi umgås med och som vi vill få ut när timman är sen alternativt mycket tidig ställer vi inte likadana krav på.

 

Eller så görs det via den inre konversationen ifrågasätter vi någonsin en taxi resa mycket tidigt alternativt sent.  Jag vet att det som jag en gång trodde var rätt har blivit fel men istället för att inse existerar jag hellre i det som jag en gång trodde var rätt.

 

Står vi för det till höga procent eller är det bara så det är för att vi har blivit mer avtrubbade och söker att förverkliga oss själva genom annat har vänner blivit våra nya partners?

Är vi tragiska eller realistiska? Från tvåsamhet till vänskaplig flersamhet?

Vissa saker är mer okej än andra att strunta i sömn för, en man i min säng, en bra film/bok, vänta på ett tåg mitt i natten eller mycket tidigt på morgonen, samtal på telefon ja du förstår tankebanorna, vissa saker kan man offra lite sömn för.
Andra saker är mindre okej att ligga vaken för som störande ljud,all sorts värk,tandvärk,magknip,mensvärk, ledvärk,muskelvärk och ja tandvärk.

Fyra dagar i värk and still counting. och inte nog med att jag är blek som ett lakan och orkeslös jag ser ut som en dålig kopia av Vito Corleone fast bara på höger sida.


På lista av vad jag mest av allt i hela världen skulle vilja ha just nu och som jag kan få är en hel natts sömn och kunna äta något som inte är flytande.

Jag har sett filmen Twilight efter alla andra. Jag är fundersam över detta för visst känns det som om vampyrer är det nya och att alla vill vara eller är på något sätt besatta av dem kanske inte alla men ett flertal pratar gärna om True Blood och Buffy numera.

 

Min fråga: Är vampyrer alltid sexuellt upptända?, öppna munnar och bleka ansikten. Handlig? det känns som man kastas in i själva handlingen med en gång, när de skall vara lite "skoj" så ser de båda huvudrollsinnehavarna ut som de skall dö.

 

Fint foto och jag känner verkligen "kylan" som filmen vill förmedla, men inget mer.  Det som inte sägs i filmen, ansiktsuttrycken och blickarna gör mig lite frustrerad. Sedan allt det här klättrandet det stör mig lite och så blir jag lite avundsjuk samtidigt.

Tacka vet jag Lesly Nilsen i Dracula. Där kan vi snacka trovärdigt.

 

Min nästa kille skall lätt vara vampyr som kan transporteras så snabbt, fatta veckända i paris på några minuter.

Sökes: En skön rockenroll-vampyr.

Svar till: Höger eller vänster om halsen, du bestämmer!