konichiwabob

Jag saknar honom så!



Tredje gången gillt.
Adjöken!

Smeagol och Frodos relation är verkligen dysfunktionell sjukt när man känner igen sig där.
Det innebär ju verkligen att jag själv har varit i relation(er) som verkligen inte varit okej.
Dock ska jag sluta dra mina egna paraleller och slutsater det är ju trots allt inte på riktigt?
Nu ska jag istället prata om mördrarksap som blir martyrskap med min bästis.

Lovar att detta är det sista jag skriver.På heders!

Tack och hej detta var allt från mig!

Augusti månad är enligt mig den månad som gör mest ont i sommarsjälen, det är i augusti månad som fesitvalerna tar slut och sommarklubbarna stänger, det är i augusti månad som skolan börjar och semestern är över. Augusti har för mig förknippats med ångest och tråkigheter det blir mörkare och värmen försvinner söderut eller bara försvinner. Augusti månad är egentligen en fin månad fylld med många vackra ögonblick. Dessvärre är jag fullt upptagen i att sakna sommaren redan innan den tagit slut. Förra året insåg jag att årstider kommer och går och att sommaren kommer tillbaka och att jag inte skulle blunda och sakna innan det är borta.
Nu är det samma sak igen.
Med augusti kommer september villket innebär att folk kommer byta städer, börja på nya jobb och fylla jämnt.
Bara det är ångest.
Nu försöker vi att se fram istället framtiden är inte lika osäker som innan jag vet vad vi ska göra och det planeras och fixas.

Det finns många anledningar till att längta lite extra och framförallt till november.
Inte bara ny skiva och spelningar med Håkan(River en vacker dröm, det gungar liksom fortfarande under mina fötter!) Dojan kommer och vi flyttar tillbaka till göteborg.
Det kommer bli awesome mina vänner!

Dansar vidare ala fred astaire och säger hej och tack till augusti och välkomnar september!

saker på M som jag aktivt tar avstånd från:
Mytomaner
Män
Musiker
Muskler
kristdeMokrater
Missbrukare
Bubblare (inte på m):
Lajvare/folk som spelar mycket dataspel
dessa människor har i regel ingen verklighets uppfattning
(som om jag skulle ha det)

man måste välja och man måste dö.

Det där med att utlämna sig själv, att blotta sig själv är bland det läskigste som finns.
Det är läskigare än att:
1, hamna under en isvak. 2, ramla i en stentrappa och slå ut framtänderna. 3, kvävas i ett litet litet tält.

Visa sitt riktiga jag är ungefär som att få se en annan person verkliga sidor.
Jag är livrädd för att blotta mig och mina känslor för mycket att ge för mycket
men samtidigt att inte vara tillräcklig.
Handlar det om trygghet? När vi är tillräckligt trygga det är då vi blottar oss kan visa och vara hängivna.
Eller handlar det om en exhibionistisk osäkerhet som gör att man vill men inte riktigt vågar och sedan gör det iallafall? Jag må vara dum och naiv i 9 gånger av 10 och har svårt att lita på människor framförallt män och när de har earn my trust då visar det sig att de antingen är idioter,mytomaner med svåra känslomässiga störningar eller 2, bara försvinner.
Varför ska jag då vara hängiven varför ska jag överhuvudtaget visa någon sida av mig som andra mycket enkelt kan vända emot mig? Vad är poängen med det? Vad får jag ut av det? Jag förstår inte varför ens lägga tid på att gå igenom samma saker hela tiden?

Whats the point?

youtube.com/watch?v=NqoH3xpblCE&feature=related